Jag och några vänner har under en tid arbetat med ett projekt att knåpa ihop en mer förtroendeingivande ärlig sida som inte gör allt för att vilseleda sina kunder till skillnad från Jamba, Cellus och gänget.

På vår webb kan du köpa en ringsignal, spel eller bild till en engångskostnad och vi har inte ens några abonnemang så du skulle inte kunna råka hamna i någon ond sprial om du så skulle vilja, a.k.a idiotsäkert. :)

Varför vi gör det här är så klart att vi vill tjäna pengar, det hymlar vi inte med men samtidigt för att vi tycker det är jävligt oärligt av "Gänget" jag nämde tidigare att ha vädigt dåliga vilkor som ingen orkar läsa igenom som i sin tur lurar och låser upp kunden till en viss period. Vilket gör att ringsignalen du trodde skulle kosta 30 kronor nu helt plötsligt går löst på 200 kronor eller mer för att du inte sa upp ditt abonnemeng. Ett abonnemeng som du iofs inte ens kan säga upp i många fall förens efter 30 dagar och kostar det då 50 kronor i veckan så blir det 250kronor... Men du så skulle komma ihåg det här och utnyttja de förmåner som följer med att vara medlem så är det fortfarande sjukt dyrt och det är bäst för dig att komma ihåg att säga upp ditt abonnemeng, villket du måste göra vid rätt tidpunkt för annars startar en ny period.

Vi tycker mao att vi lyckats väldigt bra med vår tjänst och adressen till den är http://hampis.se/ . Hoppas ni uppskattar den, mer innehåll kommer nästan dagligen. Det finns dessutom andra kul saker som raggningsrepliker, webbspel, skämt osv.

Kommentera gärna sidan i vårt forum så vi får veta vad vi kan göra bättre! :)

http://www.hampis.se

Scenario ett, ni skall åt samma håll och ni går och småpratar. Någon av er skall av före och ni säger adjö och den andra går vidare.

Scenario två, ni går åt samma håll, en skall av före och ni stannar men den här gången stannar ni och ”ber” om mer tid för att få avsluta den intressanta konversationen som hade fortskridit under resan.

Alla konversationer tror jag kan delas in i de här två extrempunkterna med en mer eller mindre lång skalla i mellan. Tänk så mycket tid vi slösar med att slösa tid. Eller slösar vi tid?

Vart vill jag då komma? Jag fick en skum känsla när jag bara tänkte tanken. Varför gör vi så här? Jag förstår självklart det praktiska och det sociala med det. Men vilket samtal minns du sedan, det i scenario ett eller två? Vilket betyder något?

Frågan är då om varje samtal verkligen måste betyda något, kanske är det tillräckligt att bara läpparna rör sig, ord kommer ut och tid förspills. Varje konversation kan självklart inte betyda något. Men sociala varelser som vi är varför kan vi inte bara gå i tystnad och njuta av sällskapet utan att yttra ett ord?

Varför prata bara för pratandets skull, kan man inte säga mer med tystnad ibland, eller rättare sagt med det tomma pratet drar vi fokus från vad tystnaden kanske kunde locka fram. Jag tror att mindre onödvändig konversation kan locka fram de där samtalen som man stannar och ber om mer tid för.

Eller så är det precis tvärt om och vem är jag att diskutera sådant här, jag älskar ju ljudet av min egen röst.

Sommaren är slut, verkligen slut. (Kanske har varit det ett tag nu, men de släpper inte ut mig så ofta.)

Depressioner och ångestattacker börjar att med allt tätare intervall gnaga på oss nordbors sinnen. Våra själar visar åter på det tomrum vi alla bär och de ärr vi så länge burit börjar klia och irritera åter igen.

Så, vad gör vi då? Bäddar ner oss i soffan, under en varm filt skyddade bakom en ruta fylld med våra nära och kära är vi säkra, här är vi oslagbara. Skyddade från världen, oss själva och våra tankar.

Att tänka är farligt, det är tankarna som förgör oss. Att sitta tyst och bara låta alla de tusentals tankar och känslor du inte vågat tänka tidigare anfalla en efter en, eller flera på en gång tills allt vi kan se är det överväldigande hindren i vår vardag.

Nice va?! Så kan det vara eller bli om du inte tar eller vågar stanna upp och ge insidan lite tid då och då för att besegra några av dina tankar innan de tar dig. Gräv inte ner dig i dina tankar men våga släppa fram dem.

Alla har vi förhoppningsvis ett par tillfällen i vår vardag då tankarna kommer, inte bara när man sitter tyst som jag tidigare ”föreslog”.  Det kan vara vad som helst, när du joggar, stickar en mössa eller kör till jobbet.

Nu, skall vi sparka rumpan av några av våra läskigaste tankar, de som mest trycker ner oss som individer.

Sentimentalitet kan vara en bra sak, men det är också något som hindrar oss från att utvecklas att ta risker. Vår konservativa separations ångest från vad vi känner till, vår trygghet. Beställ in en rätt du aldrig hört namnet på förr för en gångs skull!

Så, vad är du bra på att göra med dina händer? Eller, ja du behöver inte ens vara bra på det, vi ska bara göra det! Ger du det tid och omsorg så kommer resultatet att vara något du blir stolt över. Är nog till och med bättre om det är något du aldrig gjort, ja så gör vi!

Bestäm ett till ytan litet fysiskt projekt, lägg ner din tid och kärlek på denna tingest. Inte bara en dag eller en helg, sätt dig med den då och då när du känner att du vill tänka men ändå vara i skydd av en handling.

Säg nu, du har ditt föremål, du har jobbat låt säga, en eller två månader då och då med denna. Du är stolt över vad du åstadkommit och du vill visa upp den. Men det ska du inte få göra, vi skall lossas som att den aldrig existerat. Ditt skötebarn kommer aldrig att få se dagens ljus. Faktum är att den kommer inte ens att existera längre.

Slå sönder den, bränn den och släng bort den! Hur känns det nu? Allt jobb till ingen nytta.

Jag är så less på att mitt högra kalsongben alltid åker upp mot familjejuvelerna. Jag förstår inte varför?! Vad jag framför allt funderar på är varför det bara det högra och inte även(/eller bara) det vänstra?

Jag har nyligen inhandlat ett antal kallingar av diverse märken och former (alla är boxer) men nu efter att ha gått igenom (bokstavligt talat) alla paren så kan jag bara konstatera att trenden håller i sig…

Skall man bli tvungen att börja ha hängslen på vänsterbenet ner till sockarna för att hålla dem nere från att kova ihop sig bredvid kulorna? Det skäver ju! Sen så ser det så otrevligt ut när man måste gräva fram dem offentligt. Men man vill ju inte gå omkring och dunka på mot högerkulan så den svullnar upp.

Nästa sak som förbryllar mig, vafan pyssla jag med igår? Nu är det fasiken dags att dra ner på alkoholkonsumtionen… Att aldrig vara omöjlig och att varje galet påfund känns helt klockrent just då funkar inte längre.

Eller gör det de? Så länge man står för vem man är så är det ok, eller nä. Man måste fasiken rätta sig devis efter de sociala regler som samhället av idag har satt upp.

Tänk på det, de är en fet skillnad.

Tänkte bara en snabb tanke som började bekymra mig. Hur skall det gå för framtidens tiggare när ingen har kontanter på sig längre utan alla har betalkort eller någon typ av chip inplanterat i handen som man betalar med?

Kommer de ta kort eller kommer det att stå någon typ av pollettmaskin bredvid tiggarna så man med kortet kan köpa några polletter att ge tiggarna som de senare kan lösa in mot mat eller sprit?

 Efter och under en dålig period kan man behöva lite starka ord på sin stig.

'If' by Rudyard Kipling

If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you,
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too;
If you can wait and not be tired by waiting,
Or being lied about, don't deal in lies,
Or being hated, don't give way to hating,
And yet don't look too good, nor talk too wise:

If you can dream - and not make dreams your master,
If you can think - and not make thoughts your aim;
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same;
If you can bear to hear the truth you've spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build 'em up with worn-out tools:

If you can make one heap of all your winnings
And risk it all on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings
And never breath a word about your loss;
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: "Hold on!"

If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with kings - nor lose the common touch,
If neither foes nor loving friends can hurt you,
If all men count with you, but none too much;
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds' worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that's in it,
And - which is more - you'll be a Man, my son!

Jag var på begravning idag. Nu var det ingen närstående utan ville bara visa min respekt och att jag fanns där. Det är något speciellt med begravningar utom då det uppenbara av sorg hos mig och alla andra närvarande. Det är tanken på den egna dödligheten och trots att vi inte vill tänka på det eller direkt i vår ålder funderar ofta över det så kommer det oundvikliga en dag att hända. 

Nu tänkte jag inte skriva någon nerslående negativt inlägg idag men vi får se vart det här tar vägen. Döden är något obegripligt och ofattbart för mig, jag förstår bara inte att de helt enkelt kan ta slut, jag fattar förövrigt inte heller att jag blir äldre men det är en annan sak.

Jag är uppväxt i en kristen familj, min mor och mormor är djupt kristna så jag har blivit inbarkad på den stigen ända sedan barnsben. Och det är sådana här dagar som idag jag kan förstå varför religion är så stort och finns, det är just för att vi är rädda för vår egen dödlighet och vill finna trygghet i att de vi älskar och vi själva alltid skall finnas kvar. Jag blir rädd bara när jag tänker på det, jag vill aldrig heller dö. Visst jag vill att Jag alltid skall finnas kvar.

Anledningen att jag blir rädd har dock inte mest med just det att göra det har nog mer att göra med osäkerheten religion har fått som effekt på mig. Jag vet inte om jag skall våga tro eller om jag bara skall se logiskt på det och att vi trots allt bara är en slump, bakterier på en stor fet sten ute i rymden som oundvikligen en dag bara kommer att försvinna. Visst finns det mer tröst att hämta i gator av guld och oändligt liv, men jag har aldrig å andra sidan gillat att ta den fega vägen ur någonting.

Svårt ämne, men skall man se det positiva av det hela och för att nästan citera en film. Gud och alla änglarna kanske avundas oss för allt är mycket vackrare om man vet att det aldrig kommer hända igen, om man vet att det här ögonblicket är nu och inte förevigt. Det är som en sång på radio. Hör man en låt man gillar så känns det extra mycket i kroppen men far man hem och sätter den på repeat på stereon så tappar den sitt skimmer.

 Så, jag sattsar nog det viktigaste jag har på att inte ha något att ångra på min dödsbädd. Med det menar jag att jag vill både ha levat men även känna att jag inte fört någon negativ inverkan på de människor jag mött genom mitt liv. Jag vill bli ihågkommen som en kul snubbe men även ärlig och snäll.

Så barn av idag (säger jag högt med min bryska, respektingivande, 22 åriga stämma).  När ni ser en gammal man gå över gatan, viska inte om hur fånig han ser ut med sina rynkor och högt uppdragna byxor eller hur ni bäst kan norpa hans plånbok. Lyft istället på mössan och önska honom en god dag.