Scenario ett, ni skall åt samma håll och ni går och småpratar. Någon av er skall av före och ni säger adjö och den andra går vidare.

Scenario två, ni går åt samma håll, en skall av före och ni stannar men den här gången stannar ni och ”ber” om mer tid för att få avsluta den intressanta konversationen som hade fortskridit under resan.

Alla konversationer tror jag kan delas in i de här två extrempunkterna med en mer eller mindre lång skalla i mellan. Tänk så mycket tid vi slösar med att slösa tid. Eller slösar vi tid?

Vart vill jag då komma? Jag fick en skum känsla när jag bara tänkte tanken. Varför gör vi så här? Jag förstår självklart det praktiska och det sociala med det. Men vilket samtal minns du sedan, det i scenario ett eller två? Vilket betyder något?

Frågan är då om varje samtal verkligen måste betyda något, kanske är det tillräckligt att bara läpparna rör sig, ord kommer ut och tid förspills. Varje konversation kan självklart inte betyda något. Men sociala varelser som vi är varför kan vi inte bara gå i tystnad och njuta av sällskapet utan att yttra ett ord?

Varför prata bara för pratandets skull, kan man inte säga mer med tystnad ibland, eller rättare sagt med det tomma pratet drar vi fokus från vad tystnaden kanske kunde locka fram. Jag tror att mindre onödvändig konversation kan locka fram de där samtalen som man stannar och ber om mer tid för.

Eller så är det precis tvärt om och vem är jag att diskutera sådant här, jag älskar ju ljudet av min egen röst.

Sommaren är slut, verkligen slut. (Kanske har varit det ett tag nu, men de släpper inte ut mig så ofta.)

Depressioner och ångestattacker börjar att med allt tätare intervall gnaga på oss nordbors sinnen. Våra själar visar åter på det tomrum vi alla bär och de ärr vi så länge burit börjar klia och irritera åter igen.

Så, vad gör vi då? Bäddar ner oss i soffan, under en varm filt skyddade bakom en ruta fylld med våra nära och kära är vi säkra, här är vi oslagbara. Skyddade från världen, oss själva och våra tankar.

Att tänka är farligt, det är tankarna som förgör oss. Att sitta tyst och bara låta alla de tusentals tankar och känslor du inte vågat tänka tidigare anfalla en efter en, eller flera på en gång tills allt vi kan se är det överväldigande hindren i vår vardag.

Nice va?! Så kan det vara eller bli om du inte tar eller vågar stanna upp och ge insidan lite tid då och då för att besegra några av dina tankar innan de tar dig. Gräv inte ner dig i dina tankar men våga släppa fram dem.

Alla har vi förhoppningsvis ett par tillfällen i vår vardag då tankarna kommer, inte bara när man sitter tyst som jag tidigare ”föreslog”.  Det kan vara vad som helst, när du joggar, stickar en mössa eller kör till jobbet.

Nu, skall vi sparka rumpan av några av våra läskigaste tankar, de som mest trycker ner oss som individer.

Sentimentalitet kan vara en bra sak, men det är också något som hindrar oss från att utvecklas att ta risker. Vår konservativa separations ångest från vad vi känner till, vår trygghet. Beställ in en rätt du aldrig hört namnet på förr för en gångs skull!

Så, vad är du bra på att göra med dina händer? Eller, ja du behöver inte ens vara bra på det, vi ska bara göra det! Ger du det tid och omsorg så kommer resultatet att vara något du blir stolt över. Är nog till och med bättre om det är något du aldrig gjort, ja så gör vi!

Bestäm ett till ytan litet fysiskt projekt, lägg ner din tid och kärlek på denna tingest. Inte bara en dag eller en helg, sätt dig med den då och då när du känner att du vill tänka men ändå vara i skydd av en handling.

Säg nu, du har ditt föremål, du har jobbat låt säga, en eller två månader då och då med denna. Du är stolt över vad du åstadkommit och du vill visa upp den. Men det ska du inte få göra, vi skall lossas som att den aldrig existerat. Ditt skötebarn kommer aldrig att få se dagens ljus. Faktum är att den kommer inte ens att existera längre.

Slå sönder den, bränn den och släng bort den! Hur känns det nu? Allt jobb till ingen nytta.