Scenario ett, ni skall åt samma håll och ni går och småpratar. Någon av er skall av före och ni säger adjö och den andra går vidare.

Scenario två, ni går åt samma håll, en skall av före och ni stannar men den här gången stannar ni och ”ber” om mer tid för att få avsluta den intressanta konversationen som hade fortskridit under resan.

Alla konversationer tror jag kan delas in i de här två extrempunkterna med en mer eller mindre lång skalla i mellan. Tänk så mycket tid vi slösar med att slösa tid. Eller slösar vi tid?

Vart vill jag då komma? Jag fick en skum känsla när jag bara tänkte tanken. Varför gör vi så här? Jag förstår självklart det praktiska och det sociala med det. Men vilket samtal minns du sedan, det i scenario ett eller två? Vilket betyder något?

Frågan är då om varje samtal verkligen måste betyda något, kanske är det tillräckligt att bara läpparna rör sig, ord kommer ut och tid förspills. Varje konversation kan självklart inte betyda något. Men sociala varelser som vi är varför kan vi inte bara gå i tystnad och njuta av sällskapet utan att yttra ett ord?

Varför prata bara för pratandets skull, kan man inte säga mer med tystnad ibland, eller rättare sagt med det tomma pratet drar vi fokus från vad tystnaden kanske kunde locka fram. Jag tror att mindre onödvändig konversation kan locka fram de där samtalen som man stannar och ber om mer tid för.

Eller så är det precis tvärt om och vem är jag att diskutera sådant här, jag älskar ju ljudet av min egen röst.