Jag var på begravning idag. Nu var det ingen närstående utan ville bara visa min respekt och att jag fanns där. Det är något speciellt med begravningar utom då det uppenbara av sorg hos mig och alla andra närvarande. Det är tanken på den egna dödligheten och trots att vi inte vill tänka på det eller direkt i vår ålder funderar ofta över det så kommer det oundvikliga en dag att hända. 

Nu tänkte jag inte skriva någon nerslående negativt inlägg idag men vi får se vart det här tar vägen. Döden är något obegripligt och ofattbart för mig, jag förstår bara inte att de helt enkelt kan ta slut, jag fattar förövrigt inte heller att jag blir äldre men det är en annan sak.

Jag är uppväxt i en kristen familj, min mor och mormor är djupt kristna så jag har blivit inbarkad på den stigen ända sedan barnsben. Och det är sådana här dagar som idag jag kan förstå varför religion är så stort och finns, det är just för att vi är rädda för vår egen dödlighet och vill finna trygghet i att de vi älskar och vi själva alltid skall finnas kvar. Jag blir rädd bara när jag tänker på det, jag vill aldrig heller dö. Visst jag vill att Jag alltid skall finnas kvar.

Anledningen att jag blir rädd har dock inte mest med just det att göra det har nog mer att göra med osäkerheten religion har fått som effekt på mig. Jag vet inte om jag skall våga tro eller om jag bara skall se logiskt på det och att vi trots allt bara är en slump, bakterier på en stor fet sten ute i rymden som oundvikligen en dag bara kommer att försvinna. Visst finns det mer tröst att hämta i gator av guld och oändligt liv, men jag har aldrig å andra sidan gillat att ta den fega vägen ur någonting.

Svårt ämne, men skall man se det positiva av det hela och för att nästan citera en film. Gud och alla änglarna kanske avundas oss för allt är mycket vackrare om man vet att det aldrig kommer hända igen, om man vet att det här ögonblicket är nu och inte förevigt. Det är som en sång på radio. Hör man en låt man gillar så känns det extra mycket i kroppen men far man hem och sätter den på repeat på stereon så tappar den sitt skimmer.

 Så, jag sattsar nog det viktigaste jag har på att inte ha något att ångra på min dödsbädd. Med det menar jag att jag vill både ha levat men även känna att jag inte fört någon negativ inverkan på de människor jag mött genom mitt liv. Jag vill bli ihågkommen som en kul snubbe men även ärlig och snäll.

Så barn av idag (säger jag högt med min bryska, respektingivande, 22 åriga stämma).  När ni ser en gammal man gå över gatan, viska inte om hur fånig han ser ut med sina rynkor och högt uppdragna byxor eller hur ni bäst kan norpa hans plånbok. Lyft istället på mössan och önska honom en god dag.